I senaste Journalisten ställs frågan på ledarplats om detta inte också ska gälla drabbade av naturkatastrofer.  

I Haitis ruiner. Bland lik och hunger.  Ska reportern vara neutral?

Nej. Inte i bemärkelsen likgiltig i alla fall.

I praktiken är ingen journalist neutral, i alla fall inte de som har känslor.

Ingen skribent ska förstås eftersträva likgiltighet, där håller jag med ledaren:

När saker fungerar dåligt, ska vi granska, rapportera och informera om det med hjärta och hjärna.

Men neutralitet i förhållande till makthavare på Haiti, i förhållande till vad man ska göra åt eländet, där tycker jag nog att man ska eftersträva neutralitet. Frågan är inte lätt.

Vi ska kunna ta ställning när en svag part står mot en stark part/…/Vi ska förstås inte alltid ta ställning i våra rapporter. Neutrala bör vi vara när jämbördiga aktörer står mot varandra.

Det låter lätt. I Haiti är det nog lätt. Men frågan infinner sig snabbt. Vem är svag och vem är stark i samhället. Vilka parter är jämbördiga? Här blir det svårt att säga att det finns något som är rätt och fel, och det blir uppenbart att det handlar om att värderingar får avgöra .

Om poängen med ledaren är att en journalist inte ska vara likgiltig inför sin nästas lidande, då är jag helt enig. Frågan är om den hjälper journalisten i mindre tydliga skeenden.

Det är mänskligt inte bara att fela. Det är också mänskligt att vara svag, oppurtunistisk, behagsjuk och att söka bekräftelse, och därför att öppna munnen helst för att tala i egen sak eller till fördel för dem som kan vara till nytta för en själv.

De journalistiska arbetsplatserna håller subjektiviteten stången, i viss mån. Därför måste sanningssökande journalister skriva böcker när de vill påstå en riktigt kontroversiell sanning. Ta bara följande slutsats av The New Yorkers George Packer:

Till sist insåg jag att de som bar ansvaret för Iraks öde hade uppvisat en vårdslöshet med människoliv som jag inte tvekar att kalla kriminell. 

Den danske debattören ger en rad exempel på böcker som berättar mer sanna historier än den gängse journalistiken. Paradoxalt nog för att de vågar lämna de dagsaktuella sanningar som råder inom det journalistiska fältet.

Hans  huvudexempel de senaste 20 åren är de två Irak-krigen. Där blev amerikanska pressen  starkt patriotisk, det vill säga mer subjektiv än vanligt.  Det var därför nödvändigt att lämna redaktionerna för att kunna ge en allsidig bild.

Det finns många modiga mästerverk i samma stil, tipsar Jensen:

•  The Assasins Gate America in Iraq – George Packer (2006)
• Krig utan slut. Reportage från kriget mot terrorn – Dexter Filkins (2009)
• Putins Ryssland – Anna Pulitkovskaja (2005)
• Gomorra. En resa i Camorrans land – Roberto Saviano (2008)

Ingen vill egentligen höra att man låtit sig bedras, eller att man inte är herre över sitt eget liv. Inte heller vill vi veta att vi är medskyldiga till brott, eller ställas inför kravet att ge upp en livsstil, skriver Jensen.

Dessa böcker går utanför de gängse medhårsstrykande berättelserna. Faktum är att de saboterar dem. Varför? De har vågat vara nyfikna på sanningen, även om den varit obekväm.

 Och visst är det något att eftersträva.

Regeringen har genomfört nästan samtliga vallöften som ställdes upp inför valet 2006.

Det står i ingressen.

Vinkeln måste nog sägas vara en smula avvikande med tanke på att medier i normala fall fokuserar på det negativa. I artikeln framgår nämligen att regeringen i sin självutnämnda paradgren – att skapa jobb och bekämpa utanförskap – har misslyckats.

”Enligt den definition som alliansen använde 2006 beräknar Riksdagens utredningstjänst att det är 70 000 fler människor som befinner sig i utanförskap nu jämfört med när regeringen tillträdde.” Att arbetslösheten har ökat noteras också.

Inte nog med att vinkeln är neutral till försiktigt positiv, i slutet av artikeln tar man upp en alternativ definition av utanförskapet, där siffrorna ser ljusare ut. Det är SCB:s definition, ska sägas. Men artikeln utgår ju från vallöften. DN refererar en genomgång som tidningen Riksdag och Departement har gjort angående alla vallöften. Detta verkar vara själva utgångspunkten för artikeln. Men man håller sig inte till vallöftena. Man hänvisar kort till statistik som skulle kunna förmildra misslyckandet med utanförskapet.

På sätt och vi kan artikeln ses som rättvis, den tar upp positiva och negativa saker utifrån regeringens perspektiv. Men med tanke på att det är valår, måste man fråga sig om inte detta handlar om ett beryktat samband som uppstår i valtider. Medieforskare brukar peka på  att tidningarna då blir tendentiösa till förmån för den politiska färgen på ledarsidan.

Detta samband finns inte vanliga år, utan bara under valår. Varför tycks ingen ha kunnat klarlägga.

En tänkbar förklaring är att ledarjournalisterna blir mer aktivistiska ett valår, mer står på spel, och de kanske tipsar de vanliga journalisterna oftare.
I normala fall hade rubriken nog varit:

Regeringen klarar inte av viktigaste vallöftet – utanförskapet. 

Men det är för tidigt att utvärdera om artikeln kan ses som ett inslag i ett tendentiöst sammanhang, först på valdagen kan man utvärdera om tidningen klarat av sitt journalistiska uppdrag.

Intressant nog finns inte artikeln på nätet.

http://www.journalisten.se/kronika/21850/maste-man-hoera-motparten

Arne Ruth, känd chefredaktör och kulturchef från förr, har sett en tilltagande mesighet på svenska kultursidorna jämfört med hans chefstid.  Han höll delvis med danske Andreas Harbsmeijers hårda dom mot svenska kultursidor som publicerades 2007. Harbsmeijer sågade då kultursidorna. De är provinsiella, konsumtionsorienterade, konsensusinriktade och blodfattiga, för att låna Journalistens sammanfattning av den danske granskarens uppgörelse.

- Jag håller med i grunden, även om det finns skillnader mellan kultursidorna, sa Ruth.

- En märklighet gäller alla kultursidor - var är fajten kultursidor emellan? Varför har konkurrensen på kultursidorna upphört, undrade Arne Ruth?

Han nämnde en rad andra försämrade förutsättningar av kulturjournalistiken. Kraftigt försämrad ekonomi (en artikel betalas likadant idag som på 80-talet), minskad självständighet och en blandning  av kultur och nöje. Det sista var hann själv medskyldig till, erkände han. All denna förflackning kan innebära att det uppstår en marknad för en kulturelittidning, det har man i Danmark nämligen.

Han slog också ett slag för ökad mångfald, etnisk och klassmässig. Då får vi fler perspektiv automatiskt, sa han.

Eva Beckman, tongivande kulturjournalist från SVT, höll inte alls med Ruth om att det mesta hade blivit sämre. Debatten var densamma 1989 då hon gick från DI till Radiohuset. Elände, elände. Men Beckman räknade upp alla kulturprogram som tillkommit: Kobra, Babel, K special, kulturnyheterna med mera. Världen kom in på kulturredaktionerna, och populärkulturen började bevakas. Det är saker vi kan vara glada över, menade Beckman.

Egentligen tror jag att de pratade förbi varandra. Ruth talade om tidningar. Beckman om etermedier.

Trots Beckmans optimism slank även hon in på resurs-spåret. Hennes erfarenhet var att redaktionerna ofta vill ha multikompetens för atlla ska klara av allt idag. alla nya journalister ska ”funka”. Med funka betyder att man kan bevaka alla områden på alla sätt: som reporter, programledare etc. Man har inte råd med människor som är specialister på ett område. Man ska hellre kunna lite om allt.

GP:s kulturchef Gabriel Byström efterlyste, som många andra denna kväll, det personliga djupa, analyserande perspektiv, gärna på populärkulturella områden.

Här verkar det finnas en paradox. Kulturredaktionerna vill ha djuplodande specialister som är bra stilister och tillåts ta plats. Samtidigt ska dessa personer, om de vill bli anställda, funka i alla rolller.

Kanske är det så att man inte anser sig ha råd att betala för att nå sina mål? Det är ju väl känt i branschen att kulturfrilansjournalister har de absolut sämsta arvodena.

Han menar att medieproduktion i allmänhet förväxlas med journalistik, och att det lätt blir så för att det filosoferas för lite om journalistik. Varför finns inte ämnet journalistikens filosofi? (Här fångar han upp en tanke från den amerikanska tidskriften Chronicle of Higher Education där Carlin Romano ställer frågan.) 

”Det borde vara lika självklart som rättsfilosofi eller vetenskapsfilosofi. För liksom filosofin handlar journalistiken ytterst om sanning och vägen dit.”

Ja, varför filosoferas det inte mer om journalistik inom det journalistiska fältet? Jag kan tänka mig ett par orsaker:

* tidsbrist (anorektiska redaktioner)

* kommersiell press ( att filosofera om vägen till sanningen ger inte många kulor)

* karriäristiska skäl ( se ovan)

Men borde inte akademikerna kunna befrukta det journalistiska fältet i detta avseende mer?

Känd författare plankade självbiografisk story från liten sporttidskrift

I korthet var storyn denna: författaren skriver att han som ungt nervvrak innan en viktig höjdhoppstävling mötte en gammal lärarinna, och hon bad för honom. Och, lustigt nog, en av hans höjdhopparkonkurrenter från förr har besskrivit en liknande anekdot i en liten sportpublikation, fast då var det konkurrenten som upplevde detta.

Denna ”grej” innebär, om den håller, att PO Enqvist skulle möjligen kunna vara en lögnare. Det är så det målas upp. Det kan vara så att han helt enkelt gjort sin konkurrenst upplevelse till sin. För att feta till sin självbiografiska bok. Men eftersom inget är bevisat, så skrevs inte det rent ut. Däremot så antyder man att Enqvist kanske är en ohederlig författare.

Antydningen bygger på en rad outredda antaganden, nämligen

* att allt i PO Enquists bok ” Ett annat liv” skulle vara sant och självupplevt

* att om författaren har sagt att allt är sant,  då förutsätter storyn att det skulle vara väldigt ovanligt att kristna ber för nervösa personer, inklusive idrottsmän

* att det skulle vara osannolikt att två höjdhoppare kunnat uppleva ungefär samma sak.

Men dessa frågor går man inte in på, det är också oklart om man intervjuat Enquist om detta. Han ger två kommentarer, men de verkar vara hämtade från andra sammanhang.

Det är värt att berätta om, visst. Men denna avslöjarform är inte smart, det är en antydningsjournalistik som i sin dramaturgi härmar andra historier som är verkliga avslöjanden. 

Här är DN-sportens story: http://www.dn.se/sport/historia-i-dubbel-upplaga-1.1003603

I en krönika i SvD Näringsliv idag väcks frågan om varför redaktionerna värderar börsuppgångar som bra, och nedgångar som dåliga. För den som inom kort vill börja spara i aktier vore det ju bättre om börsen sjönk.

Även bostadspriserna behandlas på samma sätt. Om jag vill köpa en bostad så är det ju positivt om priserna sjunker till en nivå som en medelinkomsttagare har en sportslig chans att åtminstone amortera ned till hälften innan det är dags att rulla in på ålderdomshem. Chockrubriker vid minsta nedgång vittnar om perpektivet, skriver Andersson. Ja, det vittnar om värderingarna bakom, kan man lika gärna uttrycka det.

Orden ”glädjeskutt” på börsen och att bostadsmarknaden ”utvecklas positivt” om ett kyffe på 15 kvadrat kostar 1,5 mille vittnar kanske om vem som ekonomi-redaktörerna har för ögonen när de nyhetsvärderar.

Klas Anderssons lösning är att ta bort alla värdeladde ord.

Men kanske är det ärligast att ha dem kvar?

Svaret är att vissa redaktioner verkar låta det bero på i vilket land politikern verkar och vilken position han har.

Enligt SR:s utrikeskorre Maria Persson Löfgren finns idag en stor upprördhet över Carl Bildts agerande under perioden före massakern i Srebenica i forna Jugoslavien.  Han var nämligen EU:s sändebud på Balkan på 90-talet.

Men SR stoppade reportaget. Låg kvalitet på grund av ensidighet var orsaken. Hade den folkliga ilskan gällt Putin, Bush eller kanske Chavez, hade vi antagligen fått höra gräsrötternas klagan. I korrespondentens krönika ges den svenska lagom-mentaliteten skulden.

Jag tror att inte svensk mentalitet är en orsak. Mer handlar det om att Carl Bildt är en inflytelserik person i Sverige, på sätt och vis även över SR, medan Putins makt över P1 är imponerande som en jolle i Östersjön. Det är troligen därför det är ok att låta folk  hata Putin hejvilt, medan bosniern på gatan inte tillåts anklaga Carl Bildt medskyldig till folkmord.  

Läs SR-reporterns krönika i Kommunalarbetaren

Hör inslaget i Medierna